Angels Hundskola skulle inte finnas om inte en rad av händelser skedde för att förändra livet för både mig och Angel för alltid. Vårt år HT23/VT24 förändrade våra liv. Jag vill verkligen ha hundar i mitt liv och jag var en aning skeptisk till Sommenbyggdens Hundtränar program. Det var det enda programmet som jag hittade där alla kunde få CSN och som hade en kontroll på utbildningen. Det fanns flera lärare och vad jag menar med kontroll är att en folkhögskola har krav på sig och sina utbildningar .  Det är en stor skillnad när man jämför med privata företag. På folkhögskolan har vi tillgång till psykolog, studievägledning, klassråd och framförallt allt alla kan ansöka oavsett om man är rik eller fattig.  Jag hade ingen känsla för att jag skulle kunna få 4 yrkesdiplom (Beteendeutredare för hund, Hundinstruktör, Hundtränare och Hunddagis). Mitt intresse ligger på ett helt annat plan än att på diplom, betyg och pokaler. Jag vill ge tillbaka allt jag fått från mina hundar och andra djur av förståelse och kärlek som jag fått i livet. 

Jag har under mitt liv haft djupa relationer till djur och det har inneburit att jag sett djur som mina vänner. De är levande varelser med känslor och intellekt. Det innebär att min inre värld blir omskakad av att djur behandlas illa. Den tuffa attityden har alltid känts skrämmande och jag har i många sammanhang känt mig utanför. Jag har pratat och sjungit för mina djur och självklart fått kritik för både det och mycket annat men vem har egentligen sagt att vi ska vara tysta med våra hundar och endast tala till dom i form av kommandon. Det är obekvämt att börja ifrågasatta allt vi gör med våra hundar. Jag är helt säker på att alla hundar med ett fåtal undantag hör skillnaden i att vi babblar, sjunger eller skäller ut dem för att de inte gör som vi säger. Varför skulle det vara ok! att ryta i till våra hundar men helt förkastligt att småprata? Jag är övertygad om att de flesta människor som har haft hund förstår att ett djupt morrande och visade tänder i en stel kroppshållning och där även korthåriga hundar reser ragg förstår att nu räcker det, detta är min sista varning sen smäller det säger hunden. Ändå fylls våra sociala medier av morrande hundar i sällskap med barn som uppmuntras av föräldern att fortsätta krama hunden... och när hunden sedan markerar eller biter barnet då är det fel på hunden? När jag väl började att titta på föräldrar, barn och hundar i sociala medier blev jag allt mer förundrad över att mängden av hundar som faktiskt inte tog till de sista stegen i att förklara att nu räcker det. Det är tusentals hundar som avstår från att bita barnen trots att de gör allt de kan för att komma ifrån situationen. Utifrån att jag tycker att barn ska få ha tillgång till djur och att det är bra för deras utveckling började jag aktivt leta efter kunskap kring barn och hundar. Därefter har jag testat att lära barn och ungdomar hur man på hundens språk hälsar, leker, vilar, äter och är ute med hunden. Barn från 2 år och uppåt blir stolta och bra ambassadörer för hur man beter sig med hundar. För det finns en mängd med människor i alla åldrar som inte fått lära sig hur man gör med främmande hundar. Jag har försökt fundera på hur jag själv gör när jag träffar okända hundar. Det jag i korthet vill säga är att både människor och hundar känner skillnaden på aggressivt beteende och vänligt bemötande. Vad blir då vitsen med att skälla på sin hund? Att den tystnar och blir rädd inombords? Något av det bästa exemplet tycker jag är när hunden börjar skalla och vi människor börjar  höja rösten och vråla TYST och hunden skäller än mer och vi människor skäller oss hesa. Varför är det ett bra exempel? Jo, för ur hundens perspektiv så började den skälla för att den hörde något ljud och då började matte att skälla så då tänkte hunden OJ det är något farligt! Tur att matte och jag kan skrämma bort det farliga! När det väl blir tyst kan vi lägga oss på soffan och vila igen efter att vi sammarbetat så bra idag! 

Det finns inget lättare än att känna att man är en usel hundägare? Att hunden under sin tonårstid skäller som en galning och kan tom dra omkull dig när den tar sats. Att hunden gör hundpromenaderna till ett helvete för att hunden drar sig framåt och man känner i hela kroppen att man fått träningsverk. Att min hund biter på mina och andras saker. Fast det som verkligen blir jobbigt är när ens hud voffar på barn som skuttar fram av glädje för de vill klappa den söta hunden som växlar om och blir som en pirraja. Unghundsperioden kan vara tuff och krävande. 

Jag har inte alls varit duktig på att träna unghundar för jag hade någon gammal röst inom mig som sa att det var lönlöst. Tråkigt nog upptäcker jag detta mycket sent i livet och även om jag under själva tonårstiden känt att det varit en utmaning att träna hunden kan jag idag få uppleva effekten av det jag gjorde med den unga hunden. Det är som om den träningen som jag tragglade med då finns inom hunden. Idag när jag går igenom gammal träning då plockar hunden lätt upp det vi gjort och jag kan gå vidare eller justera övningen. 

Jag hade enorm tur som fick gå utbildningen då Angel var unghund och på det sättet fick jag lära mig ännu mer om just den tiden. Jag valde att fokusera på: Hundpromenader som helhet utifrån allt från att förbereda promenaden med att sätta på koppel tills vi åter var hemma och tog av oss koppel och skor. Målet var att kunna gå på en hundpromenad där både jag och hunden kunde njuta och att den var så bra att vi ville fortsätta upptäcka världen tillsammans. Det fanns en tid då Angel hade en uppsjö med saker att voffa på och vissa saker som statyer eller nya saker de behövde han tid med och det var enkelt att träna för en staty står kvar nästa dag. Det är svårare att hitta en äldre dam vid övergångstället som stirrar beundrande på Angel och har ingen aning om att denna fina lurvboll snart kommer att skälla ut henne! För det är vad många gör deras ögon dras till våra hundar precis som när det kommer små barn. Vi kan inte låta bli att titta. Livet för våra hundar skulle bli bättre om vi kunde sprida kunskap om hur vi ska göra när vi träffar en hund. 

Hur får man tyst på en voffande hund? Ja, jag ställer frågan för  vi säger tusentals sitt men vi säger inte tyst till hunden när den är tyst. Utan vi vrålar tyst när hunden skäller. Vi blir desperata av skällandet och våra hjärnor verkar stängas av. Det skulle naturligtvis vara logiskt att vi tränar in tyst när hunden är tyst och skall när hunden skäller. Jag kände mig irriterad när vår huvudlärare på skolan sa detta. Jag blev irriterad på att jag visste i andra sammanhang hur man tränar in saker men det tog mig lång tid att lära in tyst och jag måste fortsätta med det. Det krångliga har varit att om min hund skäller har jag en familj som höjer sina röster och vrålar TYST när hunden skäller. När det verkligen kniper då har jag lärt min hund att om jag säger tyst då ska han sätta sig framför mig och vänta på en godisbit. Jag blev helt chockad över att det funkade. Inom mig fanns den modellen men det kunde inte vara så enkelt.  Det är inte heller så enkelt som att du tränar tyst 30 gånger sen gör hunden det du säger. Utan jag tränade i över 4 månader och jag hade tappat gnistan gällande tyst träningen men så en dag då funkade det? Även jag faller offter för att säga tyst mellan varven när min hund skäller. 

Det finns en uppsjö för vad man kan lära sin hund och det kan vara svårt att själv sortera ut vad som kan passa just mig. Idag finns det många olika saker som jag och Angel håller på med när tillfälle ges. Det är allt från att försöka klara olika utmaningar, parkour, trick, HTM, Freestyle, Rallylydnad, Specialsök röd kong och mycket mer. Det är kul att testa olika saker och sen blir det något som jag klarar av att göra och som Angel tycker är kul. Angel verkar tycka det mesta är kul, tack och lov. Han är med på att testa olika saker. Nu i skrivandes stund har jag reagerat på att han förändrats och blivit något lugnare än förut. Då tänker jag, äntligen, men det känns lite pirrigt. 

Jag vet att många säger att de har olika relationer till sina hundar och det stämmer för dom. Jag känner att jag har inte haft mer än två hundar samtidigt, att jag kopplar ihop mig med varje individ. Jag kände mig orolig för vilken relation jag och Angel skulle få. För jag tänkte att jag har väl fått min beskärda del av att ha helt underbara hundar som jag hade starka band till.

Jag och Angel har blivit ett riktigt radar par och det är så fantastiskt att jag fått utvecklats tillsammans med honom.  

Jag känner spontant att jag vill hjälpa och vara ett stöd till alla er som har en hund som sällskap. Det kan vara allt från problem med olika saker såsom hund möten, skällande och allt annat som är irriterande och förstör vardagen. Jag välkomnar också alla som vill göra saker med sin hund men utan att tävla. Självklart är du som tävlar välkommen att ha kul med oss. 

Varmt välkommen till Angels Hundskola och kom som du är!